Vol 4 2000 - ArticleHelena Sundström
1946 var Sverige bland de världsledande nationerna i sterilisering av "sinnesslöa" manniskor. Till gruppen av sinnesslöa hörde rasblandade, ensamstående mödrar med många barn, avvikare och "tattare" (Zaremba, 1997). Mellan åren 1935 och 1974 steriliserades över 60 000 svenskar med hjälp av svensk lag. Det är faktiskt bara Nazi-Tyskland som tvångssteriliserat fler mäniskor, räknat i procent av befolkningen (Lindquist, 1998). Sverige var inte det enda Skandinaviska land som utförde dessa övergrepp mot människor, i Norge steriliserades över 40 000 människor, i Danmark var siffran 6 000. Anmärkningsvart är att drygt 90% av de som steriliserats var kvinnor, varav en stor del blev sterilisrade för att de var arbetslösa och ensamstående. I Sverige nådde steriliseringen sin höjdpunkt åren efter andra världskriget, även detta är anmarkningsvärt. Hade man inte lärt sig någonting från Nazi-Tysklads agerande under andra världskriget? Under mina år i skolan har denna sida av Sveriges historia aldrig kommit fram, detta har heller inte nämns i Nationalencyklopedien eller andra erkända uppslagsverk i Sverige. Efter 1974 är nästan alla spår efter svensk rasbiologi borta ur vara lexikon, på slutet av 80-talet börjar dock endel joumalister och forskare att granska den svenska och övriga nordens rasbiologiska historia.
Under 1930-talet kom den svenska steriliseringslagstiftningen till, den utformades av experter på rasbiologi och rashygien i Sverige och Nazi-Tyskland. Sverige låg långt framme når det gällde förädlingen av människor (Lindquist, 1998). Världens första institut för rasbiologi bildades år 1921 av en enig svensk riksdag. Denna institution finns fortfarande kvar men man forskar numera kring genetik och fosterdiagnostik.
Rasbiologema skulle lösa vad man på den tiden ansåg vara ett stort problem, den svenska rasen ansågs vara på utdöende. Man tyckte att för fa barn föddes och för många av barnen bar på "daliga gener". För många barn av judar, "tattare", utveklingsstorda, sinnessjuka och kriminella manniskor kom till världen. Gunnar och Alva Myrdal har framställts som tillskyndare av den svenska rashygienen. Härldshövdingen Gustav Lindstedt var ordforande for de sakkunniga, han var även en av Sveriges ledande nazister. Gunnar och Alva Myrdal förordade en rensning av "höggradigt livsodugliga individer" genom ett "skoningslöst steriliserings förfarande" (Lindquist, 1998). De hade ekonomiska skäl for sina uttalanden. "Sinnesslöa" hade tidigare kunnat arbeta som "hjon" och på detta satt göra en insats som "moraliskt försvarar" deras liv, men i det industrialiserade samhället finns det inte längre plats för dessa olyckliga efterblivna. Gunnar och Alva Myrdals rop på rashygienisk lagstiftning hörsammades, mellan 1934 och 1941 antogs flera lagar om rashygien, dessa lagar tillät sterilisering av människor med oönskade arvslag. Redan 1922 föreslog socialdemokratin en lag pa sterilisering av forståndshandikappade under hänvisning till "de rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplantar sig". Detta gick dock inte igenom. En av de som röstade mot forslaget var socialdemokraten Carl Lindgren, han sade: "Ni vill lösa ett socialt missforhallande med våld. Ni kommer inte att stanna här, ni kommer att gå vidare och sterilisera även andra sjukligar. Och sedan? Vad skall hindra er fran att döda dem?" (Forsta kammaren den 1 juni 1922). Alfred Petre'n var en läkare och partikamrat som kommenterade Lindhagens uttalande. Petre'n ansåg att det var viktigt att skynda långsamt så att opinionen hann vänja sig, han höll dock med om att lagförslagen introducerade någonting radikalt i politiken. Han såg inget fel med att sterilisera sinnesslöa människor. Han vädjade istallet till Lindhagens ekonomiska sinne med motiveringen att det var för dyrt för samhället att försörja de sinnesslöas avkomma. Petre'n hade också övervägt möjligheten att avliva förståndshandikappade barn, men fann ett praktiskt hinder for detta, de hjälplösa individerna hade ju dock föräldrar som tyckte om dem. Under dessa uttalanden sade ingen från den svenska riksdagen ifrån, vilket kan tas som en antydan om riksdagens sinneslag. Inet heller sveriges kyrka sade ifrån när detta diskuterades. 1927 hade riksdagen att ta till ställning ett färdigt förslag, detta förslag återvisades dock, det var för liberalt. Förslaget madgav bara frivilliga steriliseringar av människor på medicinska grunder, detta andågs vara för lite. Socialstyrelsen ville sterilisera sociala avvikande individer, de ansåg att det fanns fall där individen var oduglig och ovärdig att fylla en föralders plikter. De som var emot detta var nästan bara jurister. Tvångssterilisering utgjorde svar kroppsskada och var därfor straffbart som grov misshandel. Den svenska grundlagen medgav inte att staten misshandlade sina medborgare och därför kunde inte förslaget genomföras. Alfred Petre'n lade fram en ny motion 1932, då Sverige hade en ny justitsieminister vid namn Schyter och en social minister vid namn Möller. Hitler hade just tagit makten i Tyskland och beordrat tvångssterilisering av utvecklingsstörda. Detta hindrar inte Sverige från att hämta den senaste informationen från steriliseringsfronten från Hamburg. Den svenska lagen om sterilisering tas med acklamation och träder i kraft 1935. Sverige ar dock inte ensam om denna lag, det gick till på ungefär samma sätt i Norge och Danmark. Den danska lagen trädde i kraft redan 1929 och den Norska 1934. En skillnad mellan länderna är dock att det fanns ett principiellt motstand i Danmark och Norge, detta motstånd fanns inte i Sverige (Zaremba, 1997). I alla tre lander är det socialdemokrater som är för steriliseringen av sinnesslöa med motiveringen att samhällets intressen ar större an individens rättighet. Det var inte mycket som skillde de nordiska steriliseringslagarna frän de Nazi-Tyska. I Sverige var visserligen steriliseringen av rättskapabla frivillig och att den berörde själv måste ansöka om ingreppet, sinnsesloä behovde man dock inte fråga. Man har på senare år kommit fram till att frivilligheten var helt illusorisk, antingen farklarades individen som sinnesslö eller utsattes for oemotstadliga påtryckningar. Om de inte skrev på en ansökan skulle deras barn tas fran dem, de skulle inte få några bidrag eller bli utesktivna från institutionen. I Sverige gick man så långt som att vägra att ge tillstand till abort av ett skadat foster om inte kvinnan gick med på att sterilisera sig. Det har inte skett någon uppgörelse i Sverige med steriliseringstiden. 1959 blev statens institution for rasbiologi en del av Uppsala universitet, samtidigt bytte institutionen namn till Institutionen for medicinsk genetik. Man blundade för vad som hänt i Nazi-Tyskland med motiveringen att den svenska tonvikten låg i att eliminera oönskade egenskaper och inte i att eliminera någon ras. Genetikens framsteg bevisade också vad många framsynta ärftlighetsforskare hela tiden vetat, nämlingen att enskilda egenskaper inte går att utradera med sterilisringar (Lindquist, 1998). Arv och miljö påverkar de mänskliga egenskaperna i ett samspel mellan många gener, så att sterilisera vissa manniskor gör inte den svenska rasen renare. Det är anmärkningsvart att det inte finns något uppslags ord for institutionen for rasbiologi i Nationalencyklopedin eller andra stora uppslagsverk. Om man vet att dess förste chef hette Herman Lundborg kan man hitta en mening som nämner institutionen. Detta är egendomligt då denna institution var den första i världen av sitt slag och en forebild for Kaiser Wilhelm Institut for Ressenhygiene i Berlin. Nils von Hofsten var på 40-talet rektor for Uppsala univeristet och ordforande i Statens institution for rasbiologi mellan aren 1945 och 1953. Det var han som förkunnade att Sverige steriliserat fler "undermåtliga människor" än något annat land i världen. Han är inte heller omnämd i de svenska uppslagsverken, om han finns med i någon av dem så namns inte hans rasbiologiska gärningar. Det är på slutet av 80-talet som forskare och journalister har börjat an undersoka denna mörka del av svensk och nordisk historia. Trots detta kan man inte hitta någontig om denna verksamhet i de senast utgivna skolböckerna. Skolbarnen i de svenska skoloma har inte lärt sig någonting om hur över 60 000 människor steriliserades i Sverige mellan åren 1935 och 1974. Nu för tiden pågår fortfarande forskningen om att förbättra människan, men på ett mer realistiskt sätt. Man letar nu efter enstaka sjukdomar och egenskaper som kan sparas till enstaka gener. Annu har inte en enstaka gen hittats som med säkerhet styr en mental formåga. Många experter tror dock att människans psyke är för komplext för att kunna styras av enstaka genetiska samband. Skrämmande nog föreslår etablerade forskare att människor med vissa gener ska kunna tas i fängsligt förvar innan de gjort något fel. Dessa forskare är övertygade om att grova våldhandlingar är genetiskt styrda och att vi en dag kommer att hitta den genen. Nir den dagen kommer, foreslar dessa forskare, att bärare av den genen ska tas omhand för sitt eget bästa och naturligtvis ska de inte tillatas att skaffa barn.
Lindquist, B. 1998, "Den oönskade människan", i Sveriges Radios dokumentärredaktion, Sverige.
Zaremba, M. 1997, "Rasren i välfarden", I Dnet repotage 970820, Sverige.